Ett postkolonialt perspektiv är ett kritiskt synsätt som analyserar hur kolonialismens maktstrukturer och historia fortfarande påverkar samhället, kulturen, våra institutioner och våra sätt att förstå världen.

Det handlar om att undersöka hur makt, kunskap och föreställningar om människor har formats genom koloniala system. En central referens inom postkolonial teori är litteraturvetaren Edward Said, vars bok Orientalism (1978) visade hur västerländska beskrivningar av andra delar av världen har bidragit till att befästa maktordningar och föreställningar om ”vi” och ”de andra”.

I arbetet med samlingar innebär ett postkolonialt perspektiv att ställa frågor om vilka berättelser som har bevarats, som saknats och saknas och hur olika människor, platser och kulturer har representerats och representeras. Perspektivet synliggör att samlingar och museer inte är neutrala, utan har vuxit fram i specifika historiska sammanhang.  Den moderna konstsamlingen har konstruerat det moderna, det som anses vara i framkant – avantgarde, i relation till det som inte anses vara modernt – ociviliserat och/eller traditionellt. Det här skapar en västerländsk museitradition kopplad till kolonialisering av territorier, kulturer, uttryck och människor.

Termen intersektionalitet myntades av advokaten och filosofen Kimberlé Crenshaw och handlar om att förstå hur människor diskrimineras utifrån olika typer av identitet och utsätts för förtryck, som kön, ras, klass, sexualitet, funktionsvariation och andra faktorer. Det är inte separata delar, utan de samverkar och skapar unika upplevelser vilket bidrar till överordning och underordning. Till exempel, en vit kvinna kan uppleva sexism på ett sätt, medan en svart kvinna kan uppleva både sexism och rasism.

Inom arbetet med en samling kan det handla om på vilka premisser ett museum gör sitt urval från ett konstnärskap när det ska ingå i samlingen, och på vilket sätt. Det kan även handla om hur upphovspersoner och konsten kategoriseras i en samling. Arbetet utifrån ett intersektionellt perspektiv innebär att utmana makthierarkier och gränsdragningar mellan människor, platser och tider, som ställs av institutionella ramar. Det kräver förståelse för att den nuvarande ordning som konstfältet producerar och reproducerar utgår från normer som funktionsnormer, heteronormer, vithetsnormer, storstadscentrering, medelklassnormer och ålderssegregation.