Tapani Mikkonen
För Tapani Mikkonen, född 1952, är grafiken inte en begränsningens uttrycksform. Snarare ger konstarten honom en möjlighet att flytta fram positionerna. Med grafiken som bas får han ett instrument med vilket han också kan undersöka gränserna mellan måleri och skulptur.
Redan i de tidigaste bilderna från 1970-talet arbetar han i ett stort format och gärna också i sviter så att de enskilda bladen successivt fogas ihop till en större helhet. I finsk konst var Tapani Mikkonen ”den förste som visade att grafiken inte behöver grunda sig på den intima vardagsrumsstorleken” – så har kritikern Hannu Castren uttryckt det.
Linoleumsnitt var den första teknik som han använde sig av. Och motiven var handfasta och realistiska: en slags heroiska arbetarbilder där människan och det kroppsliga framträder med en nästan uppfordrande auktoritet i bildytan.
Den berättande realismen ersätter han sedan med mera abstrakt expressiva former. Här finns en reducerad enkelhet som för tankarna till den japanska kalligrafin. Litografien blir då det bästa sättet att möta denna måleriska uttrycksvilja. I stora »bildrullar« ger han oss nu tecken som sammanfattar människan och hennes rörelser i livet.
Impulserna från den japanska kulturen sätter fortfarande avgörande spår i Tapani Mikkonens bildvärld. Men han söker också i andra riktningar och han finner då spännande utgångspunkter i grottmålningarna i Spanien och i den ursprunglighet som länge legat undangömd i Egyptens mystiska städer.
I slutet av 80-talet var han också med om att grunda Imprimo Oy i Helsingfors, en konstgrafisk verkstad där man kunde arbeta och experimentera med de utmanande stora format som han fortfarande ser som en lockelse för grafiken.
Tapani Mikkonen arbetar nu inte bara i en enda riktning i sitt konstnärskap. De kraftfulla litografierna förenar han även med flyhänta teckningar, finstämd koppargrafik och en fantasifull och personlig bokkonst.
Lena Cronqvist
Lena Cronqvist, född 1938 i Karlstad, är en i bästa mening ofrånkomlig konstnär. Hennes bilder kan kännas nästan outhärdliga i sina psykiska förtätningar, av maktens och ensamhetens yttringar. Här blottläggs kärlekens och dödens rörelser. Men här finns också befrielser. Öppningar som hjälper oss att se vidare. En slags genomskinlighet där allt plötsligt blir tydlighet.
Ofta återkommer hon till den lilla flickan som naket betraktar den väldiga värld som omger henne. Flickan med rosetten, oskuldsfull och hudlös men också med en plågad och genomlevd erfarenhet.
I August Strindbergs Ett drömspel finner hon inte bara en identifikation med Indras dotter utan även ett livsdrama som är parallellt med hennes eget. Mötet föder, i slutet av 80-talet en bildsvit av sexton färg- och fjorton svartvita litografier. Det är några av de bilderna som ingår i den här utställningen. Hela bildsviten finns återgiven i en vacker bokutgåva, med en introduktion av Göran Tunström.
Under ett halvårs intensivt arbete växer de här bilderna fram vid Clot, Bramsen & Georges berömda verkstad i Paris. Lena Cronqvist arbetade direkt på de litografiska stenarna, precis som också Toulouse Lautrec, Bonnard och Matisse en gång har gjort här.
Men hon har inte enbart tecknat på stenarna. Hon för även in blad och annat material som hon funnit ute i Luxembourgträdgården och »på Rue de Seine har hon beordrat fiskhandlarna att rensa bort allt utom benen från flundrorna för att få modeller till advokatäktenskapets osmakliga middagsbord, kring vilket klisterremsorna snart har tätat varje springa ut mot luften av ljus«, som Göran Tunström har uttryckt det.
Lena Cronqvists bilder är något mycket mer än direkta illustrationer till Strindbergs text. Genom dramat lyfter hon fram de existentiella villkor som är både djupt personliga och mycket allmängiltiga.
Eli Ponsaing
Eli Ponsaing, född 1922, är lektor vid Grafiska Skolan vid Konstakademien i Köpenhamn. Grafiker och fotograf och dessutom en teknisk innovatör. Han är en framstående tryckare och han har skrivit flera böcker som behandlar de konstgrafiska teknikerna. Nyligen gav han ut boken »Stentryk – litografien i kunstens tjenste«.
De grafiska arbeten som han presenterar i den här utställningen är utförda som rasterlösa offset-litografier, något som man i Danmark kallar heliografier.
Utgångspunkten är egna fotografier. Men i stället för att arbeta med raster, där trycksvärtan ligger som punkter bredvid varandra så tonseparerar han sin bild i fyra eller fem steg och låter sedan samma bild gå upp till fem gånger genom tryckpressen. Därigenom hamnar svärtan i stället i olika lager ovanpå varandra och på detta sätt skapas också ett större djup och en spännande nyansrikedom i bilden.
Uttrycket blir också mera plastiskt, vilket passar Ponsaing perfekt då hans motiv är hämtade från gipsavgjutningar av de arkaiska grekiska skulpturerna från den Kongelige Afstöbningssamling i Köpenhamn.
Genom sin metod får Ponsaing dessa klassiska skulpturer att framstå i ett helt nytt ljus. Han kan koncentrera sig på en detalj eller en nästan osynlig rörelse i kroppen som han medvetet vill förstärka. Det kan gälla Madonnans händer, leendet i Kore-gestalten eller skönheten i ett påträngande Demeterhuvud.
Ponsaings seende och hans självständiga teknik skänker en helt ny livfullhet åt dessa arkaiska skulpturer. Tidens avlagringar och människans beröringar ligger också med som en spännande patina över skulpturerna. Han ställer fram dessa människogestalter åt oss, på nytt. Direkt in i vår hetsiga tid stiger de med sina personliga erfarenheter från andra livsformer. Sviten omfattar totalt 25 heliografier.
Thomas Kjellgren
intendent
Karl-Åke Nyström
William Haberman
Projektet Yggdrasil
Yggdrasil står evigt grön över Uardabrunnen, och från den kommer daggen som faller i dalarna. Under trädet finns också en »sjö« eller källa, ur vilken de tre nornorna stiga upp. Vid askens fot ligger gudarnas heliga tingsplats – Snorres Edda.
Försöken med att trycka på akryl startade 1990 inför det första litografiska internationella symposiet som då genomfördes i Tidaholm.
Bakgrunden var att materialet tillverkades i Tidaholm och jag kunde utan större kostnad pröva möjligheterna att använda akrylglaset som tryckbärare samt att pröva färgens hållbarhet. det som intresserade mig var också den möjligheten som det transparenta glaset gav, att tillsammans med tryckfärgens transparenta karaktär, åstadkomma tredimensionella, skiktade bilder där färgformerna skulle ge intrycket av att sväva i luftrummet.
När för några år sedan William Haberman och jag tillsammans började att arbeta med gemensamma bilder föddes tanken att söka nya vägar och nya material. Båda två har vi många års erfarenhet av litografiska tekniker och tryckandet var inte något problem för oss, kanske tvärt om en låsning. Vi ville bryta med de regler som kanske undermedvetet styrde oss att alltid reproducera de invanda bedömningarna inom litografiens och grafikens ramar.
Vi startade med att pröva nya material och kombinationer. Det var så akrylglaset blev intressant. Då föddes idén att pröva litografiens måleriska kvaliteter i mer offentliga miljöer som monumentala utsmyckningar och med akrylglas som tryckbärare.
Utanför William Habermans bostad växer en stor och mycket gammal ask som William under sina arbetsperioder vid verkstaden ständigt tecknar av och, som den schaman han är, »dyrkar« som ett gudaträd. Detta träd inspirerade oss till projektets litterära innehåll, att tolka myten om Yggdrasil det fornnordiska gudaträdet.
Vi har tillsammans diskuterat oss fram till en bildidé och en strategi för arbetet. Kornerade aluminiumplåtar (1400 x 1000 mm) är tryckbärare för de litograferade bilderna, som har tryckts i en plantrycksoffset på papper och akrylglas. Bildarbetet på tryckplåtarna har vi gjort tillsammans, det finns ingen speciell ”Bill eller »Karl-Åke« del i bilderna. Genom att teckna spontant och att analysera vad bilderna styrt oss till har vi gemensamt slutfört arbetet. Monoprint, schablontryck, högtryck är andra tekniker i projektet och där vi har arbetat på samma sätt som med litografien. Figurskärning i akrylglaset med sk ”vattenkniv”, formning av akrylen med glödtrådar är andra moment i processen. Under arbetets gång har gestaltningen förändrats och nya bildidéer utvecklats och i slutfasen har vi därför även använt snickeriarbeten av trä.
K-Å Nyström