Den franske konstnären Honoré Daumier föddes 1808 i Marseille och han dog under Pariskommunens händelsrika år 1879. Hans liv sammanföll alltså med en av de mest omvälvande perioderna i Frankrikes politiska historia.
Han framträder också i en tid där det blir möjligt att sprida både bilder och text till en större publik. Med hjälp av den utvecklade litografien växte de illustrerade dagstidningarna fram.
Samtidspolitiken och dagskommentaren blir också Daumiers viktigaste arbetsfält även om han också kan visa upp en stor och intressant verksamhet som skulptör och målare. Men det är för de politiska karikatyrerna som han främst har fått det rykte som har gått till eftervärlden. Över 4000 litografier är bevarade och han lär även ha gjort över 900 xylografier.
Den litografiska tekniken hade Daumier lärt sig hos litografen Zéphirin Belliard i Paris men de övriga konstnärliga erfarenheterna fick han skaffa sig genom att medvetet kopiera de gamla mästarna i Louvren.
Redan som tolvåring hade Daumier kommit till Paris. Han arbetade bland annat som springpojke åt en utmätningsadvokat och som biträde i Delaunays bokhandel i centrala Paris. Den stad som också blev hans oundvikliga livs- och bildrum.
Daumier gjorde sin första karikatyr i tidskriften la Silhouette 1929. Men det var först 1931 som han debuterade i större skala. Då engagerades han nämligen av Charles Philipon, en övertygad republikan som startat tidskriften La Caricature, där man arbetade med en uttalad och riktad politisk udd. Där man såg den litografiska bilden som ett viktigt och kraftfullt instrument.
1831 gör Daumier en litografi med en karikatyr av borgarkungen Ludvig Filip som Gargantua, efter Rabelais uppseendeväckande berättelse. Kungen framställs som en glupsk och grotesk jätte, något som naturligtvis leder till att både den litografiska stenen och bilden tas i beslag. 1832 döms Daumier till sex månaders fängelse för detta majestätsbrott.
Den talande karikatyren av »Kung Päron« gör inte heller saken lättare. I Philipons nya tidskrift, Le Charivari, avsätter brottmålsförhandlingarna hela tiden nya och fyndiga »päronbilder«. Bland annat återges det slutliga domslutet som en emblematisk päronbild med en redaktionell inledning som konstaterar att : »…våra senaste domares dom är fullkomligt lik den dom som avkunnades av våra domare nummer två, och som i sin tur var en återgivning av våra första domares utslag. Så visst är det sant att sköna själar mötas. Eftersom denna dom, hur spirituell den än må vara, löper risken att erbjuda våra läsare föga förströelse, har vi försökt att med hjälp av formen kompensera det i innehållet som kan te sig något absurt…«
Med sina vässade kritor och stift skärskådade Daumier varje yttring i det etablerade samhället. Maktens människor tog han beslutsamt ned från alla självuppfyllande piedestaler. Särskilt retade han sig på hyckleriet och rättsskandalerna. Men även de konstlade rörelserna i umgängeslivet, lismandet i de borgerliga salongerna och kyrkorna; det maniererade spelet på teaterscenerna – avbildar han med en lustfylld och effektiv ironi.
Men i takt med att censurreglerna hårdnar så tvingas Daumier också överge den renodlade karikatyren. Man skulle kunna säga att han då också vidgar sitt perspektiv för att bli en mera allmänt samhällskritisk granskare. I slagkraftiga och direkta bilder lyckas han sammanfatta också de mest komplicerade och sammansatta politiska förvecklingarna. Bilderna har alltid en självklart driven rytm och en luftig ljusbehandling.
Detta är naturligtvis extra beundransvärt då han arbetade utan skisser, direkt på stenen. Tekniken hade han i ryggraden och drivkraften var ofrånkomlig: att avslöja det politiskt beräknande spelet. Dessutom måste han alltid producera sina bilder under stark tidspress. Under perioden 1836 till 1843 skapar Daumier upp till tre, fyra litografier i veckan för Philipon.
En av hans mest kända och intressanta bilder är litografien Rue Transnonain den 15 april 1834, en monumental bild med djärva kroppsförkortningar och ett förklarande, intensivt ljus. Motivet är plågsamt: döda kvinnor, män och barn. Skildringen utgår från en autentisk händelse då inrikesministern Thiers sände ut över 40 000 man för att rensa gatorna från upproriska arbetare. I ett hus på Transnonain 12 trängde soldater in och dödade flera människor. Daumiers bild skulle i dag säkert framkallas i ett fotografiskt mörkrum eller klippas fram ur ett ögonvittnes videoinspelning. Hur som helst, ett ofrånkomligt dokument över våldet är det som vi betraktar.
Den politisk- satiriska samhällskritiken i bildform hade sprungit fram redan under 1700-talet, med främst William Hogarths starka etsningar. Man kan inte tala om några tydliga likheter mellan Hogarth och Daumier. Därtill är de båda konstnärerna mycket olika varandra, både vad gäller själva bildvärlden och de motivmässiga lösningarna. Där Hogarth mera allmänt speglar missförhållandena i tiden och i samhället där söker sig Daumier fram till de ansvariga beslutsfattarna.
Men det finns en viktig likhet. Både Hogarth och Daumier arbetar gärna i serier av bilder. 1841-43 gör Daumier sin Historie ancienne. Några år senare arbetar han fram en svit med fyrtio satirer över parisiska advokater, Les Gens de Justice. Över 100 blad ingår i Robert Macaire, en serie bilder som skildrar en skojares skrupelfria upptåg. Nästan lika många bilder ingår i Les bon bourgeois. Omkring år 1860 skapar han bilder kring Ratapoil, en gestalt som med flotta gester och trasig frack effektivt tar sig fram i samhället. I Idylles parlamentaires gisslar han samtidens politiker och han skildrar dem som löjligt utstyrda fjantar.
Under hela sitt liv var Daumier trogen La Charivari, utom en kort tid på 1860-talet då han, förmodligen efter en dispyt med Philipon, tvingades ta avsked från tidskriften. Men han återvände redan 1863, strax efter Philipons död.
Det finns inga drastiska stilförskjutningar i Daumiers verk. Säkerheten och den vassa linjen är genomgående. Det grafiska uttryckssättet är också hela tiden det samma, fram till det sista trycket 1872. En litografi som beskriver en skelettartad figur som ligger i en kista, draperad med en svepning märkt »Monarkin«.
Man skulle kunna, som Baudelaire en gång uttryckte det, se Daumiers verk som en bildmässig motsvarighet till Balzacs Mänskliga komedi. Det är verkligen inget hjälteepos han ger oss, snarare är det en undersökning av alla mänskliga brister och skröpligheter som vi får ta del av. Ändå finns här någonstans också ett förmildrande ljus som alltid vittnar om den stora inlevelsens medkänsla i det mänskliga.
Thomas Kjellgren
intendent