Robert Motherwell
När Robert Motherwell (1915-1991) först framträdde som målare var bildspråket tydligt inspirerat av en surrealistisk erfarenhet. Han kom även tidigt i kontakt med Matta, med vilken han gjorde en viktig resa till Mexico. Snart nog blev han en av pionjärerna i den abstrakta expressionism som utvecklades i USA. Men hans energiska och skärpta intellekt omfattade även litterära aktiviteter, bland annat som redaktör för tidskriften Possibilities och 1948 grundade han även en konstskola, tillsammans med Barnett Newman och Mark Rothko.
Redan i en av Motherwells tidigaste bildsviter, Elegy to the Spanish Republic, har han utvecklat sina storslagna tecken, där de finstämda kalligrafiska linjerna banar väg för de mera kraftfulla penseldragen. Där nya former växer fram mitt inne i de sparsmakade ytorna och där det svarta och vita endast möter den blodfyllt mättade, röda färgen. Dessutom är det intressant att konstatera att Motherwell, med sin subjektiva återgivning, inte tvekar att ta upp samtida, historiska och sociala ämnen. En hållning som han, konsekventare än de flesta, har hävdat genom hela sitt konstnärskap.
Med några starka och monumentala linjer kan Motherwell återge de sammansatta och komplicerade livsrörelser som han möter. Han ger oss, i ett begränsat synfält, ett tyst, dramatiskt, mystiskt och allmängiltigt universum. Litografierna i den här utställningen visar också en annan sida av Motherwell. Om man i Wave fortfarande kan spåra den expressivt berättande viljan så har Mask for Ingmar Bergman ett helt annat uttryck av figurativ spänning. Sviten America- La France, från 1984, ger oss collagens möjligheter att variera personliga upplevelser i ett abstrakt formspråk.
David Hockney
David Hockney, född 1937, har utan tvekan den mest personliga bildvärlden av de konstnärer som utgör kärntruppen i den engelska pokonsten, Richard Hamilton, Peter Phillips och Allen Jones. Hockney fick tidigt stor uppmärksamhet, inte bara genom sin iögonenfallande personlighet utan också när han, som student vid Royal College of Art, konstnärligt visade upp sig i den legendariska utställningen Young Contemporaries.
När andra valde att arbeta med populärkulturens alla färgstarka bilder och signaler så odlade Hockney i stället en slags tillbakahållen ironi där han skapade bilder som, i sin naiva ton, förstärker barnteckningarnas bildspråk.
Detta hindrade nu inte honom från att samtidigt arbeta med mera konventionella porträtt och realistiska återgivningar. När han, på 1960-talet, flyttar till USA blir swimming-poolen i Kalifornien ett återkommande motiv. Vattnet och reflexerna, speglingarna av människans närvaro eller icke-närvaro runt bassängkanten. De tomma stolarna runt poolen och himlen som finns där ovanför – allt gestaltar en frusen värld som tycks obekymrad om det mesta men där det ändå finns en inbyggd, oåtkomlig kraft som när den väl släpps fram också kan förändra allting på ett ögonblick.
I senare bilder närmar sig Hockney en slags neo-klassicism. Nu lockas han av arkitekturen och formerna i stora hus i ranchstil, som omgärdas av svulstiga växter. Bilderna skapar tillsammans en stillsam satir över borgerlighetens ytliga och lättjefulla liv.
Som grafiker har han också kommenterat och utgått från andra författare och konstnärer. Konstantin Kavafis. William Hogarth och Bröderna Grimm till exempel. Under 1980-talet experimenterade han också med foto och fotografiska collages. Erfarenheterna därifrån kan även spåras i de litografier som visas i den här utställningen. Hotel Acatlan i två olika stadier och An Image of Celia där han gradvis förvandlar bilden av kvinnan med hjälp av screentryckta collage-delar.
Jine Dine
Jim Dine, född 1935 i Cincinnati i Ohio, är en av de ledande företrädarna för den amerikanska popkonsten. I likhet med sina samtida kollegor betraktade han hela den kommersiella kulturen och den populära smaken som ett fantasifullt råmaterial.
Med tydliga rötter i tidiga dadaistiska upptåg blev Dine också en av de konstnärer som medvetet började framföra happenings i USA på 60-talet. En konstform som inte bara upprättade en direktkontakt med åskådaren utan som också smälte samman bildkonst med personliga associationer, teatrala effekter och slumpartade infall.
Vardagliga föremål har därför för honom samma laddning och måleriska möjligheter som själva färgen. En målning är inte begränsad till att vara en plan yta som täcks med färg. Precis som Clas Oldenburg experimenterar han också med att fästa in realistiska klädesplagg, hushållsredskap och verktyg direkt in i sina bilder. Dines pappa ägde en järnaffär så förmodligen kommer flera av de tidigaste motivimpulserna därifrån. Varifrån Dine än hämtar sina motiv så har de alltid en tydlig verklighetsförankring. Hans värld byggs, och byggs om, med hjälp av några återkommande delar: badrocken, hjärtat, torson, trädet och verktyget.
I Ten Winter Tools, som ingår i den här utställningen, visar han verktyg och redskap som utstrålar en märklig funktionell energi. Eller magi, om man så vill. Föremålen framträder med en självklar auktoritet men också med en inbyggd, mild poesi som förstärks genom att litografierna efter tryckningen har handkolorerats.
I senare verk har Dine utvidgat sin vardagliga förankring till att även omfatta mytiska och klassiska förebilder. Bland annat har han gjort en serie skulpturer som utgår från Venus från Milo.
Jasper Johns
När Jasper Johns, född 1930, träder in i den amerikanska popkonsten ta han med sig en mycket personlig uppsättning av enkla och banala bilder: siffror, en måltavla, den amerikanska flaggan och en karta över landet. Han tycks vara mera intresserad av målningen som objekt än som tolkning och han är inte främmande för att lyfta in verkliga och ”störande” element i ytorna: en linjal, en sked eller sopborste. Var går gränserna mellan bild och verklighet? -det är den här typen av frågor som hans verk väcker.
På 1960-talet arbetar han även med mera svepande penseldrag i sina målningar och han undersöker gärna också de kollisioner som uppstår mellan den använda färgens utstrålning och de associationer som de ord som anger färgen ger betraktaren.
Johns arbetar också tidigt med grafiken som uttrycksform. Där kan han ytterligare vidga sina motiv. Han prövar olika format och blandar friskt bland materialen och teknikerna. Litografierna möter därför screentryckta delar och fotografiska element och när han målar tvekar han inte att föra in både neon och metall.
Det sätt på vilket Johns arbetar förknippar honom inte enbart med popkonsten. Här finns även bilder som rör sig i gränslandet till den abstrakta expressionismen och han kommenterar så olika föregångare som Picasso och Matthias Grünewalds Isenheimaltare, från 1500-talet.
Under 1980-talet intensifierar han dessutom sökandet efter de minnen och artefakter som kan förklara hans egen historia, som människa och konstnär. Denna hållning finns också med i litografierna på den här utställningen. Mellan klockan och sängen – redan titeln på en av bilderna antyder ett existentiellt utmätt tillstånd. Men även i de andra bilderna väver Johns samman sin undersökning av tiden, minnet, den personliga och konstnärliga utlevelsen.
Thomas Kjellgren
intendent