Med bilder som »känns verkligare än verkligheten« har Philip von Schantz intagit en mycket central position i svenskt konstliv. Han har, på ett personligt sätt, kombinerat den svartvita grafiken med måleri, objekt och färggrafik. Det är detta mångstämmiga och rika konstnärsskap som Grafikens Hus nu lyfter fram i en stor, retrospektiv utställning under våren och sommaren 1998.
I utställningen presenteras en hel del av det som vi förknippar med von Schantz grafiska bildvärld. Men tonvikten ligger på de mera okända sidorna i produktionen: de förtätade akvatintetsningarna och de stora linoleumsnitten.I den tidigaste grafiken arbetar von Schantz framför allt med linje- och akvatintetsningar, där han i interiörer med stilleben undersöker ljusets skifttningar och ytornas strukturer. Allt sker med en poetisk förtätning som påminner om Giorgio Morandis.
Här finns redan den strävan efter reducering och enkelhet som han längre fram i produktionen ofta återvänder till. Men han tillfredställer ibland även sitt mera lekfulla bildseende genom att göra parafraser på några kända mästerverk, av bl a Dürer och Holbein.
I slutet av 50-talet ersätter han sin statiska stillebenvärld med motiv som befinner sig i en häftig rörelse. Han gör det i serier av expressiva, svartvita linoleumsnitt. Titlar som »Kastby« och »Åskvirvel« ger ett klart besked om vad det handlar om. Det finns en omskakande och närmast virvlande kraft i de här träsnitten. En kontrastrik rörelse som fångar in naturens skiftande ljus- och skuggspel. Även om en av dessa bilder heter »Till Claude Monets ära« så är det ett avsevärt mera förtätat stycke natur som von Schantz här ger oss.
Intressant är också den märkliga Pilot-sviten, från början av 60-talet. Åtta etsningar som är en hyllning till den franske flygaren och författaren Antoine de Saint-Exupéry, men också bilder som ger oss oavslutade visioner av det hisnande rymdäventyr som vi då tog de allra första stegen in i.Vi glider, i de här bilderna, över ett suggestivt kartlandskap. Tillstånden är svävande; avstånden samtidigt mycket påtagliga och gränslösa.
Ett visionärt avläsande av de nära och fjärran landskapen återkommer von Schantz till i en serie etsningar kallade »Ljusfrukt« och »Nattäpple«. I ögats försök att antingen urskilja ett äpple eller en främmande himlakropp finns ett spänningsfält som lockar.
Även om människan sällan framtäder i von Schantz bilder så finns det alltid en mycket påtaglig mänsklig närvaro i hans bildvärld. Detta gäller linoleumsnitt som »Pennel«, »Kropp« och »Boxaren«, en etsning som »Kejsaren«, men även sviten med milanesiska stridhjälmar.
Här experimenterar han gärna tekniskt och i några fall skär han ut plåten i hjälmkonturen. Sakligt redovisar han hjälmarna i en monumental enkelhet. Han låter dessa krigs-och maktsymboler uppfylla hela vårt synfält och snart upptäcker vi hur våra ögon går på upptäcktsfärd i ytornas spännande patina.
En stor och entusiastisk publik vann Philip von Schantz när han på 70-talet gjorde bilder med bär i stora högar och i krus. Med äpplen och potatis i gamla zinkbaljor och emaljhinkar. Han återvänder här till sina tidigare undersökningar av perspektiv och föremål men han erövrar motiven genom att använda sig av en då för honom ny teknik: färglitografin. De vardagliga föremålen är suggestivt laddade med både minnen och känslor, samtidigt som von Schantz återger detta i en seendets saklighet.
»von Schantz stilleben återger det trivialaste av allt – potatisen ur det egna trädgårslandet, vinbären som man kan stöta på i någon förvildad trädgård eller blåbären från närmaste skogsbacke…De uttrycker kärleken till det enkla och nära«, som Per Bjurström skriver i sin bok »Philip von Schantz Grafik 1952 – 1997«. Eller som en dansk kritiker en gång uttryckte det »när döda ting berättar om livet«.
I serien med fönsterbilder – akvatintetsningar och serigrafier – skapar han överraskande mönster som hela tiden utmanar vårt seende. Denna illusoriska realism utvecklar han vidare i olika »trompe l’oeil – arbeten«, där han först kan hylla en konstnär som Magritte och längre fram, som i en av de allra senaste bilderna, en klassisk stillebenmålare som Willem Claesz Heda.
Med sina »perceptionsbilder« – stilleben med kärl och kannor – har han återvänt till en bildvärld där formerna har reducerats ned till geometriska ytor. Där spännvidden uppstår i pendlingen mellan det som ligger synligt uppe i ytan och det som verkar på djupet; mellan närvaron och frånvaron.
Thomas Kjellgren
intendent