I år är det trehundra år sedan den engelske konstnären William Hogarth (1697–1764) föddes. »A Comic History Painter« som författaren Henry Fielding tidigt kallade honom. Även om Hogarth är att betrakta som en av de mera framträdande målarna i den så kallade »British School« så är det ändå främst som grafiker han har blivit berömd. Därför visar Grafikens Hus nu ett representativt och spännande urval Hogarth-blad, hämtade ur Alfred Weingärtners och Carl-Axel Valéns donationer.
Som grafiker framträder Hogarth i en tid och i en kultur som så tydligt är litterärt dominerad, inte minst genom inflytelserika författare som Jonathan Swift och Alexander Pope. Men i denna »Paper Culture« finns också förutsättningarna för den kontakt med den borgerliga publiken som Hogarth så effektivt kommer att använda sig av.
En av de tidigaste bildserierna, Hudibras-sviten från 1725, var ursprungligen tänkt att ges ut direkt i bokform och förläggaren försökte förvissa sig om finansiell täckning genom att erbjuda välsituerade medborgare förhandsbeställning- och betalning. Det här blir en metod som Hogarth ytterligare förfinar och varje nytt planerat bildverk förannonserar han genom att erbjuda en mindre etsad subskriptionsbild. Endast så kunde han finansiera och realisera de framtida bildidéerna. I ateljén fanns samtidigt alltid förlagorna till beskådande.
Det kan kanske vara värt att konstatera att Hogarths blad oftast är etsningar som då och då förstärks genom kopparsticket. Inte sällan bygger de tidigaste grafiska bilderna dessutom på redan utförda målningar. Sedan är det naturligtvis en annan sida av saken att William Hogarth också var känd för att han inte var lika effektiv när det gällde att leverera bilderna. Många av kunderna fick därför vänta på sina bilder mycket längre än de hade både anledning och tålamod till.
Hogarth dramatiserar och kommenterar de vardagliga händelserna i sin samtid. I sin konstteoretiska skrift, Analysis of Beauty, utgiven 1753, betonade han att det inte alltid var i Bibeln, i det historiska måleriet eller i den episka litteraturen som motiven och ämnena fanns att hämta utan att dessa i lika hög grad kunde upptäckas ute i det verkliga livet; i de synfält som ögat avläste och i det som varje dag utspelades på Londons gator. Bilderna sammanför Hogarth ofta till serier som skildrar ett förlopp, inte sällan med ett moraliserande inslag. »Modern Moral Subjects« kallade han också själv flera av sina bildberättelser. Harlot’s Progress, 1731 (Skökans utveckling), Marriage à la Mode, 1745 (Äktenskap på modet) och Rake’s Progress, 1735 (Rucklarens väg) är några viktiga exempel.
1751 publicerar Hogarth dels de två bladen Beer Street och Gin Lane och den märkliga Cruelty-sviten som består av fyra bilder. Här ringar han skarpsynt in hur de mänskliga förutsättningarna drastiskt förändras när de urbana samhällena hotar att sluka själva människan. När dryckesvanorna, brottsligheten och ondskan stegrats till sin allra våldsammaste utlevelse. I de här bilderna visar också Hogarth sitt mästerskap när det gäller detaljernas skärpa och betydelse. Man kan »läsa« dessa bilder länge och kritiskt granska dem – ändå finns här alltid nya, plötsliga upptäckter att göra.
Nu finns det även en värmande humor och en existentiell inlevelse i Hogarths iakttagelser. Men han odlar också en satirisk skärpa där han lustfyllt gisslar den mänskliga svagheten. Här för han sina bilder fram till karikatyrens gränser och han måste definitivt ses som en föregångare till de konstnärer som mera renodlat arbetar med den politiska karikatyren som vapen. I en bild som John Wilkes Esqr., från 1763 kommenterar han händelser i den politiska samtiden och i t.ex. The Company of Undertakers, 1737 och i The Sleeping Congregation granskar han vetenskapsmännens respektive kyrkans olika särdrag.
Hogarths betydelse som inspiratör och konstnärlig »samtalspartner« kan inte nog betonas. Trots att hans änka försökte städa upp i och regissera hans konstnärliga arv – något som ytterligare förstärktes i John Nichols Biographical Anecdotes of William Hogarth, 1781 och i John Irelands Hogarths Illustrated, 1785 – så har hans bilder alltid nog av en inneboende kraft för att kunna ta sig ut ur alla begränsande tvångströjor.
Hogarths motiv och bildvärldar har, genom åren, kopierats av många andra etsare och kopparstickare. Hans bilder har avbildats i keramiska arbeten av de mest skiftande slag. Nutida konstnärer som Jörg Immendorf och David Hockney har inpirerats av hans grafik. Den sistnämnde gjorde t.ex. 1961–63 sexton etsningar som byggde på Hogarths Rucklare-tema, » Rake’s Progress«.
Utställningen med William Hogarths grafiska verk öppnade under den stora utställningen med den danske grafikern Palle Nielsens bilder. Palle Nielsen utgår ibland i sitt skapande från Hogarths bilder. Exempelvis har han skrivit en mycket personlig analys av Hogarths blad Gin Lane. En text som finns med i utställningen och som så tydligt visar att bilder från 1700-talet har något mycket viktigt att berätta för 1900-talsmänniskan.
Thomas Kjellgren
Intendent